Retorisk improvisation kan ta många former

När man uppnår flyt i sin improvisation, och till exempel ger ett konstruktivt svar på tal, bör det då ses som att man har lyckats släppa fram sin inre kreativitet, eller som att man tvärtom befinner sig i extra hög kontakt med omgivningen?¹ Klart är i alla fall att improvisation tar ständigt nya uttrycksformer. Vi ser reaktionsvideos på Youtube. Och vi ser freestyle-rappare som får sina prompts om vad de ska rappa om av folk på gatan.

För mig är det också lockande när det verkar råda en viss spontanitet över politiska möten. Alltså, när man som åskådare bland annat kan förutsätta att de två meningsmotståndarna inte vet vad den andre ska säga härnäst, och omöjligen kan ha förberett vad de själva ska säga in i minsta detalj. En fråga är då hur spontaniteten kan utgöra en del av upplägget för att inte bara fungera intresseväckande, utan också främja demokratin. För det generella målet att försöka väcka intresse på sociala medier tänker jag kan innebära att man försöker arbeta med, inte mot, de algoritmer som ställer konfliktartad aktivitet i förgrunden. Och så länge ett klipp väcker intresse på ett sätt som bjuder in tittarna till att exempelvis framställa meningsmotståndarnas åsikter som omänskliga, ser jag det som demokratihämmande.

Förståelse förändrar

Det finns dock upplägg som jag ser som bättre. Utifrån ett visst perspektiv såklart. Nämligen utifrån vår grundläggande värdering på Resonans, som vi brukar uttrycka med orden: “förståelse förändrar”.²

Det första ordet, förståelse, bottnar i att det är viktigt för demokratin att alla invånare har möjlighet, att på ett etiskt godtagbart sätt, försöka övertyga andra om det en själv tror på. Men minst lika viktigt är varje persons egen strävan efter förståelse av, och förståelse för, andra människor och deras åsikter. Jag måste försöka förstå hur och varför andra resonerar som de gör, och jag måste respektera det jag upptäcker. Samtidigt måste alla människor jag möter – i idealfallet – ha en vilja att, i sin tur, respektfullt försöka förstå hur jag tänker, och varför jag tänker så. Åtminstone måste vi alla erkänna för oss själva, att när man lever i den här världen så kan man nå fram till den där andra åsikten, på grunder som för den andre uppfattas och känns som legitima.

Det andra ordet i vår slogan, förändrar, har en bredare betydelse. En av betydelserna är argumentet att förståelse kan leda till förändring. För när två människor försöker förstå varandra, så börjar de också bygga en respektfull relation med varandra. Genom att höja varandras karaktärer, från till exempel “idiot” till “människa som tycker något annat”, ökar de samtidigt chansen för att längre fram kunna påverka varandra, eller åtminstone samexistera. De båda går även igenom en förändring i sig själva, när de överväger den andre utifrån ett mjukare synsätt.

En politisk kram

”Två passagerare. Två åsikter. En vilja att förstå varandra?” Så lyder programbeskrivningen till P4 podden Krasch eller Konsensus som började sändas i slutet av 2025.³ Upplägget präglas av att programledaren Niklas Källner skjutsar runt två meningsmotståndare i en bil, samtidigt som han modererar diskussionen mellan de båda. Syftet är inte att de ska argumentera så bra de kan för sin sak, även om man lite cyniskt kan tänka sig att vissa deltagare, när de tackar ja till att bli hörda av alla poddlyssnare, väljer att förbereda sig på så sätt att de inkorporerar och kanske prioriterar att vinna debatten. Men som programbeskrivningen indikerar är poddens uttalade syfte att deltagarna ska nå en bättre förståelse av varandras perspektiv. Programmet innehåller därför moment som “ombytta roller”, där vardera deltagare ska representera den andres åsikt och själva ange motpartens bästa argument för den åsikten. 

Efter att deltagarna bytt roller på det viset, och till synes improviserat fram den andres argumentation, får jag som lyssnare av podden ofta intrycket av att deltagarna är väl insatta i varandras perspektiv. De som bjuds in till att delta är ju sådana personer som har erfarenhet i att argumentera, så det är inget konstigt i sig att de har övat upp färdigheter i att förstå “motståndarens” argument. Saknar man den förståelsen är det ju generellt sett svårt att ge svar på tal och kunna erbjuda ännu bättre argument för sin egen sak. Det vore inte heller konstigt om de har förberett hur de ska representera den andres åsikt, men flera deltagare säger att de inte hört podden förut så jag antar att vissa saknar förkunskap om att detta moment ingår.

Jag är väldigt nyfiken på vad den podden lyckas starta för typ av politiska samtal mellan lyssnare. Andemeningen som jag uttolkar från många av deltagarnas egna reflektioner, när de får uttala sig om sin erfarenhet av det ovannämnda momentet, låter ungefär så här: “Vad härligt det var att byta roller. Du representerade min åsikt och mina argument för den åsikten på ett oväntat bra sätt. Det känns som att du har förstått mig. Varför gör man inte så här oftare”. Det jag vill komma fram till är dock inte hur uppfriskande det verkar vara för deltagarna, utan hur uppfriskande det är att denna förståelse kommer upp till ytan för mig som betraktar det politiska mötet. 

Vi är väl många som varken orkar titta eller lyssna på smutskastningen som präglar en stor del av dagens politiska debatter. I det avseendet är Podden Krasch eller Konsensus en frisk fläkt. För även om det i mina hörlurar oftast ändå är en krasch jag uppfattar – trots poddens syfte tycks deltagarna i regel falla in i det bekanta DU MOT MIG spelet – så räddas den kraschen ändå upp av kramen som momentet ombytta roller innebär. Om det inte känns som en kram för deltagarna själva, så känns det åtminstone som en betryggande politisk kram för mig; politik och förståelse behöver inte ses som motsatser. Jag har kanske bara vant mig vid att se det som två frånkopplade fenomen.

”Fråga mig vad som helst”

När jag på det här viset, med lite för bloggbreda drag, försöker sätta ord på och förstå vår samtid, behöver jag dock, som tur är, inte låsa mig till den. Historia överlag, men särskilt retorikens historia kan bidra med gamla perspektiv på nya påverkansfenomen. Intressant nog fanns det ju faktiskt människor för 2500 år sedan som också reste runt i egenskap av argumenterande talare. De åkte inte runt i Stockholm med en välvillig programledare. Utan de befann sig istället i klassiska antikens Grekland, och kallades för sofister.

Vissa av sofisterna levererade inövade framträdanden och förberedda budskap. Men vissa ställde sig också på scenen och inledde något mer spontant med publiken. Gorgias, som brukar kallas den första retorikern, tog sig från Sicilien till Aten. Han är känd för att han ska ha intagit scenen, ställt sig inför sin publik och sagt ungefär: “fråga mig vad som helst”.⁴

Hybris eller inte, personer som ryktas ha inlett sådana spontana framträdanden, verkar ha hittat en metod för att få folk att prata om dem. De verkar ha varit duktiga på att generera word of mouth. Men det är inte marknadsföringsvinkeln som är spännande för min del. Utan det som lockar mig i den typen av improvisatorisk situation, där någon börjar tala inför folk och är redo att låta den folksamlingen styra vad talandet ska handla om, är att talaren tar ett aktivt beslut att inte bara låta sina egna idéer få plats. Publikens tankar och känslor bjuds in till att forma vad som ska hända i mötet. Spontaniteten verkar alltså överlappa med den inbjudande retorik vi förespråkar på Resonans. Den som vi också noterar redan finns ute i samhället, i lite olika tappning. 

Emma Stenström i sin bok Bubbelhoppa: En metod för att förstå andra, skriver exempelvis att människor i chefsposition har nytta av improvisation, och att man i olika former av samarbeten inte kan “planera allt i förväg, eftersom det inte ger plats för andra människors behov. Du måste lämna plats för andras idéer. Du måste vara villig att improvisera…Många av oss behöver träna på att släppa taget, ge upp kontrollen och fånga stunden.”⁵

Det är också spännande att den inbjudande uppmaningen “fråga mig vad som helst” tycks bilda en så stark kontrast mot dagens rikspolitiker. Min svepande uppfattning är att de överlag verkar ha spänt fast sig i ett enmanna-plan som skriver ”strategisk kommunikation” i luften. Ett cherry-pickat exempel kan Sveriges nuvarande Statsminister bidra med.⁶ När Ulf Kristersson i relation till Landerholm-affären 2024 ombads svara på journalistens fråga om huruvida han kände till att en viss publicering skulle ske, sade Kristersson inte “fråga mig vad som helst”, utan han svarade “Jag vet inte om jag visste det”.⁷ Riskminimeringen är total. Statsministern har gett ett icke-svar och bibehållit en rörlig position samt upprättat en distans till de politiskt intresserade som önskade sig en inblick och kanske hoppades att någon skulle ta ansvar.

Det är dock inte rimligt att kontrastera Kristerssons icke-talande med någon sorts glamouriserad spontanitet mellan talare och publik. Det är ju bara att lyssna på Donald Trump för att få exempel på ett oförberett talande som kan beskrivas som annat än glamouröst. Att göra jämförelser mellan en svensk statsminister, en amerikansk president och en podd är väl också vanskligt. Så hur kan jag närma mig dessa instanser av improvisation – eller brist på improvisation – för att bättre förstå improvisationens demokratiska potential?

Gamla perspektiv på nya fenomen

Mitt antagande är att vi än en gång kan lära oss av de gamla grekerna. Redan under antiken fanns idén att det är bättre för en talare att framstå som oförberedd eftersom publiken förknippar det med genuin uppriktighet, snarare än att framstå som inövad eftersom vi förknippar det med kalkylerande lögn.⁸ Samtidigt som de kunde framhäva sådana praktiska tips för övertygande, lämnade de också efter sig en uppsättning etiska perspektiv. Därför kan vi idag med gott samvete göra som den politiska teoretikern Rob Goodman och låta antikens idéarv bidra till vår förståelse av idag. 

Med avstamp i den romerska talaren Cicero hävdar Goodman att politiker idag måste sluta distansera sig. Just nu förlitar sig politiker (i USA) allt för mycket på att skräddarsy budskap utifrån opinionsdata som samlats in på distans. Politiker måste också riskera något, om folket i sin tur ska våga riskera att öppna sig för nya politiska åsikter och alltså lämna sina nedgrävda positioner.⁹ Elizabeth Markovits menar istället att demokratin undermineras när politiker framställer sig som genuina – till exempel när de ger sken av att vara oförberedda, att de talar från hjärtat. Markovits menar att den sortens presentation av sig själv gör att väljarna tittar på politikern och främst har i åtanke huruvida politikern är genuin eller inte, vilket till exempel kan göra att uppriktighet och sanning smälter ihop. Att framstå som genuin kan alltså bjuda in till okritiskt lyssnande; ser man politikern som uppriktig kan man dra en omedveten slutsats om att politikerns påståenden också är sanna.¹⁰ 

Goodman och Markovits visar mig att retorikens historia kan ge oss många vinklar på idag och imorgon. Så jag ställer en ny fråga: vad kan vi ta med oss från antika överväganden om olika sorters oförberett talande? Det hoppas jag att min masteruppsats vid Uppsala universitet kan ge svar på.

Längre fram tänkte jag försöka förmedla vad jag kommit åt för gamla perspektiv på våra nya fenomen. Mitt nästa blogginlägg kommer dock handla om vad jag inte valde att skriva uppsats om, men som jag mycket väl hade kunnat välja.

1. Låter frågan intressant så diskuterar Daniel Belgrad den i “Improvisation, Democracy, and Feedback”. Texten utgör kapitel 16 i The Oxford Handbook of Critical Improvisation studies, volym 1. ↩︎
2. Det jag skriver om “förståelse förändrar” är främst inspirerat av Sonja K. Foss och Cindy L. Griffins antologi: Inviting Understanding: a portrait of invitational rhetoric, 2020. ↩︎
3. Sveriges Radio P1. “Krasch eller Konsensus”. https://www.sverigesradio.se/krasch-eller-konsensus ↩︎
4. Det finns lite olika formuleringar som betonar olika aspekter av Gorgias uppmaning till publiken. På en mer övergripande nivå talar Håkan Tell, i Plato’s Counterfeit Sophists, 2011, s.149, om Gorgias handlande som att han i praktiken lovade publiken att “känna till och svara på alla frågor”. ↩︎
5. Emma Stenström. Bubbelhoppa: En metod för att förstå andra, 2023, s.139. ↩︎
6. “Cherry Picking” är en typ av fallasi – kort sagt dålig argumentation (eftersom jag lyfter fram ett slående exempel men samtidigt inte lyfter fram en motbild eller annan relevant data). I mitt fall finns det förhoppningsvis massvis med exempel som visar att politiker på nationell nivå inte alls passar in på den beskrivningen som jag ger ovan. ↩︎
7. DN. “Statsministern om Landerholms missvisande inlägg: ‘Vet inte om jag visste’”, 2025-03-18. https://www.dn.se/sverige/statsministern-om-landerholms-missvisande-inlagg-vet-inte-om-jag-visste/ ↩︎
8. Läs exempelvis inledningen i Platons dialog Sokrates Försvarstal. ↩︎
9. Rob Goodman. Words on Fire: Eloquence and its Conditions, 2021. Se exempelvis s. 2-4, 5-7, 17 ↩︎
10. Elizabeth Markovits. “The Trouble With Being Earnest: Deliberative Democracy and the Sincerity Norm”, The Journal of Political Philosophy, 2008. ↩︎