”Allt verkligt liv är möte.” 

Martin Buber

Denna text ska ses som en fundering och ett försök att skapa en annorlunda syn på samtalet. Och där jag landar i att samtalet är en av de viktigaste funktionerna i samhället och för dig som individ. För fred, för klimatomställning, för gemenskap, för förståelseskapande i vardagen. 

Funderingen kring denna utvidgade syn har funnits länge hos mig. Men tog fart och började gro den gången jag pratade med en samtalsterapeut. Vi pratade självförtroende. Hon nämnde att i vissa situationer behöver mitt ”stora jag” ta mitt ”lilla jag” i handen, och säga tröstande ord.

 ”Ska jag samtala med mig själv?”, frågade jag.
 ”Ja.”

Således. Samtalet börjar inuti mig själv. För mig kan det hända när jag lägger mig ned. Vilar. Sluter ögonen. Förutom bilder och färgsjok dyker det upp ord i mitt inre. Ord som blir meningar, som blir berättelser. Det är den inre monologen som sätter fart. Men. Finns också samtalet där? Ja, jag vill påstå det. Ett samtal med det egna jaget.

Jag vill med detta textuella strövtåg bland annat visa att alla tankar, inre monologer, bilder och fantasier, kan ta samtalets form. Likt den amerikanske kompositören John Cage, som menar att alla ljud är musik. Alltså visa på, att i vid mening är alla ord och meningar ett samtal. Detta för att, med breda penseldrag, utvidga synen på samtalet och göra en generell betraktelse kring dess nödvändiga funktion för oss människor och livet i stort.

En del kanske skulle säga att det inre samtalet är en form av autokommunikation (en kommunikation som, så att säga, verkar på egen hand; den inre monologen, eller att prata med sig själv). Men det är inte riktigt där jag hamnar i detta fall. Det är en något annan bild som jag hoppas kommer att visa sig. Och ja – kanske pressar jag in samtalet i för många och allomfattande sammanhang. Men jag vill hävda att det behövs. Dels för att skapa en utvidgad tanke kring samtalet; dels för att överdriften kan vara – i alla fall ibland – ett gott medel att ta till när ett spörsmål behöver skrivas fram med emfas och betraktas noga.

Låt mig först förklara min hållning till samtalet. I sin allra enklaste form är samtalet att muntligt utbyta information med en annan individ. Men, i denna funderande och resonerande text intar jag positionen att samtalet är en växelverkan. Ett samspel. En ömsesidig allmänmänsklig aktivitet som skapar förståelse, insikt, möte och relationer; som är med och skapar livet genom det språkliga mötet. Eller som professorerna Boel Englund och Jan Svensson skriver i Jürgen Habermas anda:

”Det ligger i språkets och språkanvändningens natur [min emfas] att vara förståelseorienterande, att upprätta en jag-du-relation och en dialog som skapar på en och samma gång skilda individer och en gemensam värld.” 

Förutom det mellanmänskliga språket och samtalet, har vi följaktligen det inommänskliga samtalet. Samtalet med, och inom, självet. Där självet å ena sidan är den arena inom vilka olika samtal förs; å andra sidan den du samtalar med.

En annan viktig betydelse för det inre samtalet – självsamtalet – är att vi kan se det som en startpunkt. En startpunkt för alla samtal, där det inre samtalet kan utvecklas och även, om man så önskar, förflyttas till den yttre världen. Där förflyttningen helt enkelt är att testa samtalet med en utomstående individ. 

Dessutom är självsamtalet en plats där reflektioner kan födas, gro, prövas, utvecklas och samtidigt bara få vara. Detta med att samtalet (både självsamtalet och med andra individer) ska kunna ”bara få vara” tror jag är en viktig detalj att ha i minne. Just att vi inte hela tiden ska behöva verifiera och rättfärdiga våra åsikter, funderingar och tyckanden.

Vidare. Låt oss här, för enkelhetens skull, se självsamtalet som att det vore en annan person du pratade med. Ett fiktivt inre du som kan svara och ställa frågor. Och där självet, som sagt, också är den helhet där allt inre placeras: ditt medvetande, ditt jag, det inre du:et. Denna helhet, eller mikrokosmos, är den plats som samtalen äger rum i. Eller som religions- och socialfilosofen Martin Buber säger: ”Människan blir genom Duet till ett Jag.”

Alltså behöver man hitta det inre du:et, så att jaget kan spegla sig i olika resonemang. Där tankar kan dryftas och ventileras i förnuftighet, och med förståelse. Denna uppletning är inte enkel. Det fiktiva inre du:et kan lätt skingras bland inre monologer och övriga tankar. Bland sus och flimmer kan du:et lätt försvinna. Ändock. Med ullstrumporna på kan du bli droppen som gröper ur stenen. Till slut hittar ditt jag ditt inre du. Och det inre samtalet kan ta vid. 

Men det är viktigt att påpeka följande: Det handlar inte om ältande monologer som gränsar till det patologiska, vilket kan skapa mental ohälsa. Därför behöver vi förvalta vårt inre. Motionera det, och kratta arenan. Istället för ältande handlar det alltså om monologer som transformeras till samtal. En språkliga sfär som skapar insikt. För språket är ju grunden i tänkandet, i förståelseskapandet.

Men, måste jag inte ta ut språket och samtalet ur mitt själv, och interagera med andra individer? Jo, orden måste vidare. Expandera. Växa. För det är i denna utvidgade tillvaro (blandningen mellan det yttre och det inre) som vi får möjlighet att fundera och resonera än mer. Den italienska filosofen Chiara Bottici skriver:

”[T]here cannot be any thought without words. While it is true that one may also reflect through images, in order to articulate a complex thought one needs words, words that can only be learned by interacting with other human beings.”

Kontakten – interaktionen – blir ett autentiskt möte, som formar, omformar, skapar och gestaltar livet. Vilket gör att vi som individer, och våra medmänniskor, växer. För att ta ett exempel på det autentiska mötet och samtalet som omformar, kan vi gå till polisen i Sverige.

”För att stoppa män som riskerar att fortsätta begå brott mot kvinnor har polisen börjat söka upp dem för riskreducerande samtal. Syftet är att få dem att ändra sitt beteende […] som hjälper till att få personen att reflektera kring sitt eget agerande och få dem att ta ansvar”.

Här ser vi på samtalets samhälleliga nytta. Inte bara det interna samtalet i ett själv, utan just den pendlande rörelsen mellan det inre reflekterande samtalet, och det externa samtalet som en del i ett förändringsarbete.

Vi behöver alltså en inre och yttre relation. En relation med ditt själv, och andra individer. En relation som kan nås via samtalet. För att tankar och resonemang ska kunna testas och komma till sin rätt. Således: alla ord, röster och bilder som rör sig vid varje vaket ögonblick inuti hjärnan är på något sätt av vikt. Vid varje stund. Varje dag. Dock handlar det, naturligtvis, om olika vikt vid olika stunder. Men, för resonemangets skull: låt oss anta att det är av vikt. 

Så igen: Samtalet är en kognitiv bearbetning, en process. Ett tillvägagångssätt som skapar inlevelseförmåga – som i sin tur kan skapa förändring. Kan det vara så att samtalet i sig tar tag i orden, i språket, och utvecklar dina resonemang och tankegångar?

Men. Jag måste ställa följande frågor: Kan jag, till fullo, samtala med mig själv? Använder jag mitt jag till att samtala med ett fiktivt skapat inre du? För jag ut mina inre resonemang i samhället? Är jag med och skapar det liv som ett genuint samtal och möte ger? Eller sitter jag här och skriver fram en charlatans vilseledande ord?

Nej, riktigt så illa är det inte. Men motargument behöver luftas, just för att visa på det svåra i denna berättelse. Det är nämligen svårt att samtala. Oavsett var, hur och med vem. Att kunna känna, och känna igen, samtalets genuina känsla av samhörighet eller insikt är inte helt enkelt. Det krävs praktik och repetition. Det krävs inläsning, inlärning, inventering, intuition och introspektion. Att visa upp det som till synes saknas i mig själv (eller det jag inte har förmåga till) kan te sig en smula besvärligt, och skrämmande. Men det är av betydelse att inta en ödmjuk hållning, både till sitt själv och till sina mellanmänskliga relationer. Såsom beteendevetaren och författaren Lena Skogholm skriver: ”Omvandla din inre kritiker till din inre rådgivare och hejarklack! Träna upp den rejält.” Ja, det handlar om att våga. Att vara respektfull i mötet med sig själv. Och med andra.

Så för att, till viss del, upprepa tidigare stycken: Den utvidgade synen på samtalet är en första del; en fundering, ett resonemang. Detta så att vi kan se vikten av just samtalet som företeelse; både i det inre och det yttre. Vi kommer med denna förståelse (och tillämpning) om det utvidgade samtalet att kunna skapa goda resonemang, gestaltningar och förverkliga förändringar i det inre. Men också i det yttre; i det samhälleliga.

Jag vill här mot slutet slå, lite lagom hårt, på stora trumman: Utan självsamtal och mellanmänskligt dito kommer inte freden att infinna sig, ej heller den livsnödvändiga klimatomställningen eller förståelseskapandet i vardagen. Till detta behövs ett visst mått av mod. Ett kurage att välja det goda.

Följande får bli både utgångspunkten och klangbotten: Att hitta en samtalets ekologi. Alltså likt naturens ekologi, där man undersöker samspelet mellan naturens organismer och miljön de lever i. Så, när vi hittar samtalets ekologi kan vi utveckla interaktionen mellan livets och samhällets olika delar, mellan dig, ditt själv och mellan andra individer.

Låt oss avsluta med poeten Kristian Lundbergs ord: 

”… böjd ner över dikternas brus, kan jag med hela kroppen känna det som är sagt: ’Den som inte talar är död.’ Så jag talar. Jag upprepar mig, och jag börjar om från början.”