Han håller båda händerna framför munnen. Fingrarna är flätade genom varandra. Det ser ut som en mask. Nästan som den Hannibal Lecter har, fast fingrarna som bildar ett mungaller ligger, horisontalt. Viktor Gyökeres har precis gjort mål för svenska landslaget i fotboll. Han har gjort så att Sverige får vara med i sommarens världsmästerskap. På läktaren i Solna syns tusentals händer, som gör samma gest tillbaka mot honom. Arenans ljudsystem spelar  “När vi gräver guld i USA”. Jag har aldrig gillat den låten, aldrig gillat den målgesten, men nu var det eufori. Sverige skulle få vara med i VM festen. Jag sjöng med mina vänner tills halsen sprack.

När man ska argumentera får man ofta höra att man ska använda målande exempel. Gärna en personlig berättelse också. Varför då?

En av anledningarna till varför sådana tips är vanliga har att göra med en idé inom retoriken. En idé som kanske bottnar i att många människor gärna tänker i bilder. 

Säg att du ska försöka påverka någon annan. Om du då kan få den som lyssnar på dig, eller läser din text, att föreställa sig det du pratar om – om du kan ge dem inre bilder så att de ser det framför sig – då har du skapat goda förutsättningar för påverkan. Inom retoriken kallar vi det för evidentia, konsten att åskådliggöra.

Om jag till exempel ska försöka övertyga dig om att testlyssna “När vi gräver guld i USA”, eller få dig som redan hört och tröttnat på låten att överväga den bara en gång till, då är det fördelaktigt att kunna åskådliggöra låtens värde. I den här textens inledning blev det något sorts försök att höja låtens värde genom att sätta in den i en levande situation, och en stark gemenskap. Jag gillar fortfarande inte den där jäkla låten, vill jag bara ha sagt. Men numera har jag dock en positiv upplevelse kopplad till sången, som jag inte kan skaka av mig. 

Och retorik handlar inte bara om hur man själv försöker påverka andra. Minst lika viktigt är det att vara medveten om hur man själv påverkas. Vilka inre bilder man har kan påverka vad man ser som rimliga åsikter, dåliga argument, och så vidare. Det är en viktig insikt. Inte minst eftersom det är val i höst. Vi kommer att erbjudas en hel del politiska bilder fram tills dess.

Detta blogginlägg tar avstamp i det retoriska begreppet evidentia, alltså den här idén om att det är önskvärt att de som du pratar med har en tydlig bild av vad du pratar om. Men inlägget har ett självreflekterande grepp: hur påverkar våra inre bilder vilka åsikter vi tar till oss och stöter ifrån oss.

Bilderna vi minns och bilderna som skapas

Jag tänker mig just nu att det finns två olika typer av inre bilder. För det första kan det vara minnesbilder av sådant som faktiskt har hänt. Minnesbilder som alltså väcks av någon annans ord. Förhoppningsvis lyckades jag väcka minnet av när Gyökeres gjorde det där viktiga målet, för er som faktiskt var på den matchen. För det andra kan inre bilder vara förankrade i fantasin. Nu är det inte alls säkert att jag lyckades måla upp en så tydlig bild att du som inte alls var på matchen ändå såg scenariot framför dig. Men det är i alla fall den typen av mental bild som jag syftar på när jag talar om just mental bild – inte sådant vi minns, utan sådant vi föreställer oss, tack vare någon annans ord.

När det gäller den första typen av evidentia, minnesbilderna, så tänker jag att de kan bli allt mer påverkanspotenta. Det ligger ingen forskning bakom detta vad jag vet. Men jag spekulerar: i takt med att AI dagligen visar oss fejkade bilder, och vi kan vara mindre och mindre säkra på vad som faktiskt hänt, borde inte då de upplevelser vi upplevde på plats, som kändes ”på riktigt”, bli ännu mer viktiga för oss?

Jag kan vara tokigt ute, men på en blogg får man väl utforska den tankebanan. 

På det temat, pågår just nu en större händelse som varje dag genererar allt fler minnesbilder. Fotbolls-VM i Kanada, USA och Mexiko. Det kanske inte verkar som ett uppenbart retoriskt sammanhang att använda för att prata om påverkansprocesser. Många vill väl bara följa den fantastiska leken, och låta världens problem vila för en stund. Så kan jag också känna. Behöver vila och leka ibland.

Men även om vissa av oss kan vilja se den sportsliga sfären som avskuren från den riktiga världen, sker det såklart olika typer av påverkansprocesser även där. Sverige vann första matchen mot Tunisien med 5-1. Andra matchen förlorade Sverige mot Nederländerna med samma siffror. Sista gruppspelsmatchen ska spelas inatt, fredag 26 juni. Och det har inte gått en dag utan att någon expertkommentator påstått att si och så har gått fel, si och så saknas, si och så måste göras och åtgärdas inför matchen mot Japan. Hur påverkade vi fotbollsintresserade blir av sådana påverkansförsök beror på många faktorer. Det kanske framför allt beror på hur mycket vi bryr oss om fotboll. Men en annan av dessa faktorer kan också vara just vilka minnesbilder som väcks till liv inuti oss. 

För de som inte har sett någon av matcherna och som inte brukar titta så mycket fotboll, kanske framför allt Viktor Gyökeres målgest hamnar top of mind, när något om VM flimrar förbi. Kanske har man sett barn göra Gyökeres målgest, eller hört folk sjunga Gyökeres ramsan. För de som bara såg den första VM-matchen då Sverige vann, kanske minnesbilderna av de härliga svenska målen fortfarande är nära till hands, redo att fungera som motargument om någon expert skulle vara alldeles för kritisk mot landslaget. För vissa som har sett båda matcherna, och åkt med på den här berg- och dalbanan, är det kanske framför allt bilder av sällskapet man såg matcherna tillsammans med, som blir särskilt framträdande. Kompisens, partnerns, familjens, främlingarnas eller ens egna känslosvängningar, som kastades mellan hoppfullhet och hopplöshet. Vissa kanske glädjer sig åt valet att inte se den matchen tillsammans med andra. Det kan vara en intressant fundering att ha med sig i resten av mästerskapet: vilka minnesbilder lyckas fotbollstyckarna väcka till liv i oss?

Fotboll och politik

Alla riktar dock inte sin uppmärksamhet mot fotbolls-VM för att glömma världens problem en stund. Många vill också använda sporten för att aktualisera samhällsfrågor. I surret kring mästerskapet har till exempel amerikansk migrationspolitik hamnat i fokus. Både spelare, domare och supportrar har nämligen nekats inträde till mästerskapets värdnationer. Med tanke på att Sverige har ett val i höst har vi nog inte hört det sista försöket att rikta om den uppmärksamheten, från USA, och mot exempelvis de tonårsutvisningar som uppmärksammats i vårt eget land under våren.

När någon vill kritisera den nuvarande svenska migrations- och integrationspolitiken behöver jag inte fundera länge på vilka inre bilder som påverkar mig. Det räcker att se till fotbollslaget som jag själv spelar i. 


För ungefär fem år sedan fick vi en ny fotbollsspelare i laget. Mohammed Haydari, nu en av våra bästa. Han tog sig bort från Iran och Afghanistan där han hade sina rötter, eftersom han ville få bestämma mer över sitt eget liv. Han tog sig till sin bror här i Sverige, fixade jobb här, lärde sig språket här, uppskattade att kvinnor hade mer frihet här. För snart två år sedan fick han sedan beslut om att han skulle utvisas till Afghanistan. När då? Vet ej. Hur då? Det har han inte fått information om. Han blev fråntagen rätten att jobba och rätten att spela tävlingsmatcher med oss. Han får varken arbeta eller leka. Han befinner sig i en rättslig limbo som Asylrättscentrum menar är vardagen för väldigt många människor i Sverige. 

Minnesbilderna har gjort problemet personligt för mig.

Hela laget var samlat en oktoberdag. Vi satt i den tråkigaste lokalen. Hårda stolar och blanka bord. Men alla var glada för vi hade gjort ett bra år tillsammans. Vi hade kommit varann närmare. Byggt en gemenskap. Det syntes på alla leenden och kramar. Snart var det dags för grillat. Men först prisutdelning. Mohammed blev utvald till årets lagkamrat.

Igår cyklade vi hem från träningen tillsammans. Han sade vad han tyckte om den här texten. Jag undrade vad han ville ha sagt. Han sade: 

Det är inte så mycket jag ber om. Jag vill inte vara utan öde. Jag vill att Migrationsverket ska säga någonting. Jag vill bara veta om jag kan stanna, eller om jag måste dra.

Mohammeds ord målar upp en ny bild för mig. Sverige är en dörr. Dörren står upp av sig själv, mitt ute i ingenstans. Någon knackar på dörren. En röst hörs: ” Vilka är ni? ”

Hur ska vi ta emot människor som knackar på vår dörr? Svaret på den frågan tycker jag säger så mycket om vilka vi är – så vilka vill vi vara? Jag säger nu inte att alla borde ställa sig den frågan. Jag säger att den frågan kommer till mig eftersom jag fått börja lära känna Mohammed.

När jag betraktar den mediala migrationsdebatten tycker jag mig se att de som brukar argumentera mot den “strama” migrationspolitiken, tenderar att använda ekonomiska argument. Det verkar som att man ofta vill försöka visa på olika sätt som invandring innebär fördelar för svensk ekonomi. När någon då listar upp exempelvis hur många företag i Sverige som är skapade av människor med invandrarbakgrund, har jag även i det fallet min egen evidentia att stötta upp budskapet med.

Återigen behöver jag inte leta bortom mitt lokala fotbollslag för ett bra exempel. En annan av mina lagkamrater heter Matija Cvitic. Till skillnad från Mohammed präglas inte hans tillvaro av en väntan utan slutdatum – Matija får faktiskt delta i det svenska samhället. Och han har tagit fram en ny app som heter AllPlay: Spontanfotboll. Appen samlar information om vilka fotbollsplaner som inte är uppbokade runt om i landet. Man kan gå in i appen, och se när en massa fotbollsplaner är lediga att använda, och så kan man starta en spontanmatch på en av planerna. Eller så kan man ansluta till en spontanmatch som någon annan har startat. Som fotbollsspelare tänker jag: varför har ingen kommit på den här idén tidigare?

Många gånger har jag cyklat ned till fotbollsplanen och funnit att den är upptagen. Den här appen ger en chans att undvika sådant, och därmed öka mängden fotboll som kan spelas i landet. För oss i norr, som har ett vinterhalvår, är det rent VM-sportsligt ett bra sätt att ta igen lite av det försprång som många andra länder har, när det gäller mängden fotboll som kan spelas i Sverige under ett år. Men framför allt ger AllPlay en chans att leka med bollen tillsammans med andra och nya människor. Kanske till och med lära känna varandra. Kanske lära sig av varandra. Men åtminstone lattja med varandra. Tidigare gränser kan suddas ut.

Matija har ändrat på förutsättningarna för hur vi i Sverige kan rikta vår vardagliga uppmärksamhet mot fotboll. Därigenom har han också förändrat hur vi kan rikta vår uppmärksamhet mot varandra. Ett föredömligt exempel på hur fotboll och integration kan främja varandra.

Men detta är bara mina egna exempel. Mina minnen gör det lätt för just mig att titta minst sagt frustrerat mot hyllningar av att Sverige nu befinner sig på EU:s miniminivå vad gäller invandring. Samtidigt måste jag vara kritisk mot mina egna bilder. Är det rimligt att föreställa sig en sådan som Matija när man talar om migration eller integration? 

På ett sätt tycker jag inte det. 

För det är inte rimligt att kräva extraordinära insatser av varje människa. Varken av de som knackar på Sveriges dörr, eller de som alltid tagit sin närvaro innanför dörren som naturgiven, eller av de som känner sig någonstans däremellan. Alla kan vi inte komma på en gamechanger inom världens största sport. Inte heller låter det värdigt att dansa lina enligt någon annans syn på hur livet ska levas, och ett snedsteg så åker man ut.

Jag kommer dock fortsätta fundera på hur mina minnesbilder som väckts, och nya bilder som skapats, påverkar mig. På vissa sätt är det säkert väldigt problematiskt att föreställa sig en hel nation som en dörr. Jag får inte undvika den problematiseringen.

Vad påverkar dig?

Jag kan inte heller bara nöja mig med att bli stärkt i det jag tror på. Det är för inrutande. Minnesbilder blir ju problematiska som påverkanskomponent, när man tar hänsyn till att de är hämtade från ens vardag. 

Vi är ju vanemänniskor, så för mig är det åtminstone lätt hänt att bara uppsöka vissa typer av sammanhang. Därmed begränsar jag också vilka typer av minnesbilder som ens kan väckas i mig. För min del är fotbollens värld alltid den närmsta. Och så göds jag dessutom med bilder (i klassisk bemärkelse) på saker jag redan gillar, på sociala medier. Mycket fotbollsklipp för min del. Stundtals en väldigt liten värld. Efter att i den här texten ha delat några av de bilder som präglar min syn på världen, vill jag därför vända mig utåt till dig som läser den här texten, och avsluta med en genuin fråga. 

Det är inte en fråga som måste besvaras offentligt. Poängen är att du kan använda frågan för att öka din medvetenhet om hur du själv blir påverkad.

Så, när det gäller migrationspolitiken, vad har du för inre bilder som påverkar dig? Påverkar hur du resonerar, påverkar vad du ser för problem och lösningar, och hur du föreställer dig Sverige? Både du som vill öppna och du som vill stänga dörren.

Detsamma gäller dig som tycker att någon annan fråga är viktigare. Vilken evidentia är det som gör migrationspolitiken oviktig för dig? Och vilken evidentia är särskilt stark i den fråga eller de frågor du istället bryr dig mest om?

Retorisk självmedvetenhet är inte bara ett spännande sätt att lära känna sig själv. Ju fler som är medvetna om hur de själva blir påverkade, desto mer informerat blir valet i höst. Sen låter kanske inte ett informerat val lika upphetsande som fotbolls-VM – infoga annat glädjeämne om du avskyr fotboll. Men det kanske är en bra grej.

Max Lord är retorikkonsult på Resonans Retorikbyrå och leder många av våra kurser och utbildningar. Läs mer.