Några retoriska funderingar kring en demonstration.
Där stod vi då. På Dalagatan i Stockholm. Ungefär 50 000 personer, i alla åldrar. Från olika delar av landet.
Det var den stora klimatdemonstrationen som skulle gå genom centrala Stockholm. För att visa att vi är många som vill ha en aktivare klimatpolitik.
Jag och min fru hade bestämt oss för att våga vara med. ”Våga” för att det var utanför vår bekvämlighetszon. Men detta är en väldigt viktig fråga för oss. Genom att då visa det, både för oss själva och andra, vågar vi tydligt ta ställning. Men även att man är del av något större.
Men. Hur kan då denna demonstration påverka? Kan man överhuvudtaget se några effekter?
Alla vi som gick i demonstrationståget (får man anta) vill ju påverka politiker att föra en mer aktiv klimatpolitik. Det initiala som man kan se direkt av demonstrationen är uppmärksamhet. Och som J. Anthony Blair skriver: ”the concept of persuasion requires attention.” Och detta uppmärksammades i sociala medier och i nyhetsmedia, även i utländsk press. ”I den mån demonstrationer följs upp av mycket bevakning i media kan det få effekt. Människor som tar del av medierapporteringen prioriterar frågor som bevakas.” (Björn Rönnerstrand, SOM-institutet; ETC.se) Där har ju vi som gick i demonstrationståget kryssat i en del av checklistan för påverkan.
Sedan tänker jag att en demonstration med väldigt många deltagare är något påtagligt. Både visuellt och, vill jag påstå, kroppsligt. Det är något tydligt. För vi har som oftast lättare att bli påverkade av exempelvis en bild föreställande ett svältande barn än statistik, grafer och siffror som visar på svält. Och allt som oftast får vi till oss om klimatnödläget, med hjälp av just grafer, siffror och logiska argument. Och vi ser att bara denna typ av information, i det stora hela, inte leder till någon större förändring; då vi väldigt ofta styrs av känslor. Vilket vi ser i klimatdebatten. Där uttrycks mycket känslofyllda åsikter och tyckanden. Men om vi då använder oss av känslor i vårt agerande? Kan vi då påverka för en mer klimatpositiv väg?
Vi som var med i den stora klimatdemonstrationen hoppas på att känslor (och logiska argument) kan påverka politiker och samhället i stort. För under demonstrationen var det mycket känslor som användes. En känsla av ”vi” som lyste starkt. Känslor av hopp (nu när så många hade slutit upp). Känslor av glädje och allvar. Vi vågade höja våra röster i sång och ramsor.
En liten passus: Klimatdemonstrationer kan bland vissa ses som något aktivistiskt (vilket det är). Och att aktivism ses som något opassande och dåligt i civilsamhället och i en demokrati. Så vissa blev nog provocerade av demonstrationen. Men provokation kan ju också påverka. Fast den frågan får vi ta vid ett annat tillfälle.
Till slut. Efter drygt tre timmar var vi så framme vid Gustav Adolfs torg, där demonstrationståget hade sin slutdestination. Fullt med folk framför Kungliga Operan, på Strömgatan och på Norrbro. Trötta fötter och aningens hesa. Men glada och nöjda!
Så vilken påverkan hade demonstrationen? Klimatfrågan kom ju upp i media (både i traditionella och sociala), vilket gör att det finns större chans att den får spridning och ses som viktig. Den visar att vi är många som vill ha en förändring. Sist men inte minst, så påverkade demonstrationen, och deltagandet i den, mig och min fru. Vi var uppspelta, glada och (framför allt) stärkta. Vi vågar nu visa våra åsikter än mer.
Så ja, kanske ska vi demonstrera mera.
PS. Klimatet är ett komplext spörsmål. Vi lever alla på olika sätt som påverkar klimatet och miljön. Och att komma överens över partigränser, nationsgränser och i samhället är svårt. Dock är det konsensus bland klimatforskare att det behövs agera mer och snabbare.
Jonas Lidbrandt Persson är medgrundare och retorikkonsult på Resonans Retorikbyrå och leder många av våra kurser och utbildningar. Läs mer.