En spegelblank sjö svävar förbi utanför fönstret. Jag sitter på tåget på väg hem från Uppsala och blogginlägget jag skulle haft klar för ett par dagar sedan hänger tungt över mig. Det är ett mönster jag inte helt sällan faller in i när jag skriver: sida på sida på sida med tankar och idéer, och aningen om en röd tråd som skulle kunna finnas där. Men tankarna har svårt att bindas samman. Jag argumenterar emot mig själv tills jag inte längre vet vad jag vill säga. Kanske är det för att jag är retoriker… 

En retorikerkollega konstaterade i veckan, när vi förberedde en presentation tillsammans, att andra bara skriver medan vi väger varje ord på guldvåg. När jag skriver tänker jag på konsekvenserna av hur mina val av ord och argument påverkar läsaren. Hur de påverkar bilden av mig, företaget, politiken, världen. Kanske extra mycket nu eftersom blogginlägget skulle handla om just det – om hur allt vi kommunicerar är så betydande och obetydande på samma gång. Hur varje litet penseldrag i sig självt inte gör en tavla, men väl kan påverka slutresultatet. Fast jag skulle säga det om politisk kommunikation och konsekvenserna för demokratin. Nu får det bli stoff för ett senare inlägg. 

Kommunikationskartan

Min styrka som retoriker och utbildare ligger inte i att jag är en naturligt skicklig talare, eller har lätt att uttrycka mig. Tvärtom. Jag har alltid haft svårt att uttrycka mig, både på grund av social fobi, som jag över åren jobbat bort, och för att jag snårar in mig i perspektiv och tankebanor som tar tid att reda ut och göra lättbegripligt. Att välja ett ord är att välja bort ett annat.

Retorisk teori och övning har gett mig många verktyg för att komma runt mina inneboende hinder för att kommunicera, men det är inte kärleken till kommunikation som lockat mig till retoriken – utan viljan att förstå. Det är förmågan att analysera kommunikationen jag möter, kunna bryta ner den och sätta ljus på dess underliggande mening, potential och brister som är det jag har mest fallenhet för och tycker är allra roligast att jobba med. Så jag fastnar ofta där, i att vrida och vända; fundera och fundera lite till. En ganska god egenskap när det kommer till att ge råd och konsultera andra, men mer utmanande när jag själv har en deadline på ett blogginlägg. 

I ett samtal nyligen fick jag frågan om inte teori kan komma i vägen för autentisk kommunikation och om det inte ändå är bättre att lita på den praktiska erfarenheten och ens egen intuition. Det finns många som är skickliga på att föra fram sina budskap utan att ha studerat retorik. Vi kommunicerar dagligen och vi lär oss av våra erfarenheter. Det retorisk teori erbjuder är dock inte bara ett “hur” vi ska göra, det är också ett “varför” och ett “tänk om”. Teorin, för mig, är ett verktyg för att utvärdera kommunikation. Det är kartan som ger en inblick i hur vägen ser ut framåt. Den gör att vi inte fastnar i vårt eget perspektiv (“det här borde funka”, “det här kändes bra”, “det här verkade engagera senast”), utan kan vidga blicken och se hur enskilda uttalanden, argument, debattartiklar eller kommunikationskampanjer bidrar till att forma normer, attityder och relationer långsiktigt. Teorin bygger en medvetenhet om hur det vi säger påverkar, som förvisso gör att jag själv kan övertänka varje ord, varje vägval, men som jag tror är nyttig för det mesta. 

Att bli en god kartläsare

Det som gör att kommunikation känns inautentiskt, tror jag är när vi börjar se teorin som regler vi ska följa. Som en påbjuden väg snarare än en karta över möjliga platser och stigar att utforska. När jag försökte skriva förra veckan sprang jag fortare och fortare på den påbjudna vägen för att nå dess slut, trots känslan att det inte riktigt var dit jag ville. Sedan såg jag en spegelblank sjö som påminde mig om andra vägar jag kunde ta. Andra platser jag kunde besöka.

Det kan kännas extra frustrerande att inte hitta orden som retoriker, att kunna prata om allt som gör lyckad kommunikation, men sedan själv fastna i de små detaljerna eller gå vilse bland argumenten. Här får erfarenheten och intuitionen också bli till hjälp i kartläsningen: vara den inre rösten som säger ”det är okej att stanna på den här vägen” eller ibland: ”den här texten går åt helt fel håll, utforska en annan stig istället!”